Blog Image

Brunnsviks Sportfiskeklubb

Informationsmål

Ett antal medlemmar kommer i fortsättningen att informera i det här forumet vad som kommer att ske inom föreningen.

Rödingar från Norra Gussjön

Fiskar i våra vatten Posted on tor, december 15, 2011 11:56:01

Överfört från BSFK-bloggen.
Under vintersäsongen 2007-08 kom det upp två rödingar i Norra Gussjön. Den nedre rödingen är den vanliga fjällrödingen som finns i sjön. Men vilken sort är den övre?

Vi har nu fått ett svar via e-mail från Fiskeriverket, i korthet lyder svaret:
Den övre färgade rödingen ser ut som en helt naturlig och vanlig röding som blivit lekmogen och avstannad i tillväxten, medan den blanka ännu inte nått könsmognad. Den övre rödingen är således äldre än den blanka. Källa: Fiskeriverket



Rödingarter

Fiskar i våra vatten Posted on tor, december 15, 2011 10:33:01

Överfört från BSFK-bloggen

Storröding.

Latinska namnet: S. salvenius (L.) Lever i: I låglandet och i sydsvenska sjöar. Ursprung: Sen invandring, ev från syd och öst. Levnadssätt: Plastisk biotopval. Lever av: Plastisk näringsval ofta fiskpredator. Maxvikt 10-12 kg. Leker grunt i stillastående vatten.
Konkurrenskraftigast.

Större Fjällröding.
Latinska namnet: S. alpinius (L.) Lever i: Högt belägna fjällsjöar. Ursprung: Tidig invandring eventuellt från öst. Levnadssätt: Bentisk (bottenlevande). Lever av: Bottendjur och fisk. kannibal. Maxvikt 6-7 kg. Leker grunt, gärna i strömmande vatten.
Konkurrenssvagast.

Mindre Fjällröding.
Latinska namnet: S. stagnalis. (Fabr). Lever i: Västliga fjällsjöar inom vissa regioner. Ursprung: Relativ tidig invandring, ev från sydväst. Levnadssätt: Pelagisk. Lever av: Plankton. Maxvikt 1 kg. Leker grunt eller djupt i stillastående vatten.
Intermediär konkurrensstyrka.

Källa: Information från Sötvattenlaboratoriet Drottningholm nr 13 1988
Komplettering av levnadssätt:
Plastisk biotopval: Överallt i sjön.
Bentisk: Bottenlevande.
Pelagisk: De fria vattenmassorna./Johan



Elritsan

Fiskar i våra vatten Posted on tor, december 15, 2011 10:24:30

Överfört från BSFK-bloggen
Saxat ur tidningen Sportfiske nr 9 av år 1996.
I tidningen Sportfiske nr 5/95 beskrevs ett intressant experiment med elritsa i ett rödingvatten. I Kiruna har vi liknande erfarenheter av denna lilla fisk som i det närmaste utrotat bestånden av röding, lake och sik i sjön Rautojauro. Det gick så långt att av dessa tre arter fanns bara enstaka, men storväxta, exemplar kvar. Detta kunde vi konstatera när vi rotenonbehandlade sjön för att eliminera elritsan. Det mest överraskande var att en så konkurrenskraftig fisk som sik bara fanns kvar i ett tjugotal exemplar. Alla dessa vägde mellan 7 och 9 hekto och bestod av tre årsklasser. De var välnärda och i god kondition. De flesta hade också magarna fulla av elritsans årsungar. Om det var sikarnas normala diet, eller om de tagit ynglen sedan dessa påverkats av rotenonet är omöjligt att veta.

Det förefaller dock långsökt att de skulle hinna med att få i sig så många yngel innan de själva påverkades och förlorade aptiten. Åldersbestämningen av sikarna visade att det bara fanns tre årsklasser, nämligen 6+, 7+ och 8+. Under sex år hade alltså elritsan förhindrat all sikföryngring. Detta visar vilket enormt hårt tryck en så liten fisk som elritsan kan utöva på andra arter om biotopen gynnar elritsan. De andra arternas nykläckta yngel har varit helt prisgivna åt elritsan som är en aggressiv rovfisk, så liten den är. Detta kunde jag själv konstatera, när jag metade upp elritsor till agn. De högg alltid utan tvekan på en liten maskagnad krok. Att se dem slåss om en liten maskbit som var mycket för stor för dem att svälja var intressant. De upphörde inte att slita i masken förrän den var i bitar. Ett sikyngel eller ett lakyngel utgör bara en munsbit för elritsan.

Elritsan tjänar ytterst sällan som bytesfisk för laxfiskar, knappast för andra arter heller. Orsaken till detta har många spekulerat över, själv snubblade jag troligen över lösningen, när jag för några år sedan arbetade vid Kiruna fiskodling. Vi hade tagit in ett par hundra, vildfångade rödingar från Torneträsk med avsikt att nyttja dem som avelsfisk. De vägde omkring två hekto vid detta tillfälle.

Till en början var de svåra att mata med pellerts. Jag släppte därför, på försök, ner ett trettiotal elritsor i bassängen som foderfisk. Detta visade sig fullkomligt misslyckats. Ingen av rödingarna visade dem det ringaste intresse. Elritsorna gick samlade i ett stim och var lätta och räkna. Då fångade jag in dem igen, styckade upp några och släppte ner bitarna i bassängen. De togs på några sekunder av rödingarna. Halva och hela, döda elritsor togs på samma sätt. Dagen därpå förvarade jag levande elritsor i en hink tills de simmade med buken upp och släppte därefter ner dem till rödingarna, som omedelbart högg dem. Därefter prövade jag att kväva elritsorna mindre och mindre för varje försök. De visade sig då att rödingarna ögonblickligen högg elritsorna så snart de visade minsta onormala simsätt, men ignorerade dem om de simmade normalt. Slutsatsen måste bli att oskadade elritsor är alltför svårfångade. Rödingar i den här storleken äter normalt inte fisk. Vid undersökning av flera hundra rödingmagar från Torneträsk har jag hittat fisk i bara några få. De har då varit magar från större rödingar, över 300 gram och dessa har innehållit simpor.

Experimentet visade dock att även mindre rödingar äter fisk om det är lätt att komma åt den. Andra försök vi gjort i samband av småspigg i svältbestånd visar att dessa små rödingar går över till spiggdiet redan vid en längd av 14 centimeter. Därefter blir deras tillväxt fullt normalt. Problemet med elritsan som foderfisk är inte ett enbart ett svensk problem. Det har intresserat många fiskforskare under en lång tid. I tidningen Allgemeine Fischereizeitung nr 8 1966 berättar signaturen Hofman följande: ”För ett antal år sedan inplanterades regnbåge i den förut fisktomma sjön Rappensee som ligger omkring två- tusen meter över havet. Vid provfiske två år därefter fångade man regnbågar på upp till två kg.

En sportfiskare framhöll då att regnbågen behövde mat varför man planterade in elritsa som foderfisk med resultatet att både regnbågar och elritsor blev svältfödda. En liknande historia har inträffat i Baggersee där regnbågarna visade god tillväxt och kondition, men sedan elritsa inplanterats knappast nådde en längd av 25 cm.

I sin ”Handbok för sportfiske” från år 1925 säger den framstående sportfiskaren Rudolf Hammarström om elritsan: ”För lax, laxöring och abborre utgör den ett mycket begärligt agn och som foderfisk torde den spela en stor roll i många av våra laxförande vatten”. Hammarström anser att elritsan är en utmärkt agnfisk. Det är en sanning som är omvittnad av många. Men han säger också att den torde spela en stor roll som foderfisk. Märk väl att han säger torde. Han vet alltså inte. Vår slutsats blir att en utmärkt agnfisk är inte en bra foderfisk. Det är försöket i vår fiskodling ett starkt argument för. Det är dock inte bevisat i något fall än detta och med dessa rödingar. Det krävs fler och välplanerade försök med andra arter av tänkbara predatorer och kanske i olika miljöer. Försök i en fiskodling kanske inte säkert visar hur fisken uppför sig i naturligt bestånd. Försöket, tillsammans med tidigare erfarenheter, räcker dock för att absolut avråda från alla insättningar av elritsa som foderfisk.
Text av K G Lundberg



Elrista i mjärde 2011

Fiskar i våra vatten Posted on tor, december 15, 2011 10:10:19

Överfört från BSFK-bloggen.
I samband med mjärdfisket under år 2009 kunde vi se en del elristor som var stora. Nu har vi fått tag i en elsista modell större vilken satt fast i nätet på en mjärde. Denna elrista var enligt tumstocken ca 9 cm.
Tidigare har det berättas att det har kommit stora stim av elristor, men vi har saknat en dokumentation över vilken storlek de finns i Norra Gussjön.
Elristorna tillhör karpfiskarna, vilka är planktonätare och därmed en konkurrent om maten till rödingen.